Började dagen, precis som vilken dag som helst, viskandes till mina kidz, klädde dom, körde dom till dagis och skola, tillbaks hem, lämnade bilen, blev hämtad för att jobba.

Målade, målade och målade lite till.

Något hände inuti, mörkret kom, dundrade in över mig, för mycket i huvudet, alldeles för mycket.

Och när man maler det, om och om igen, då rinner bägaren över till slut.

Slutade tidigt, mycket tidigt, kom hem, hann inte mer än låsa bakom mig så tog luften slut, tårarna faller, det får vara så.

Det finns ingen egentlig anledning, men det finns många anledningar.

Som om någon sitter på min bröstkorg, någon tung, en klump i halsen, som hindrar mig från att andas.

Jävla skit, jävla sjukdom, jävla ångest och depression, jävla skit som inte kan hålla sig borta länge nog för att jag ska hinna resa mig.

Är det så här livet alltid kommer vara?..

Känns som om jag alltid simmar mot strömmen, alltid springer i motvind, 

Hade det regnat skulle jag gått ut, vad gör väl lite kladdig maskara, vad gör väl lite rödsprängda ögon?.

Nej, jag tänker samla mig, diska, lägga in en maskin tvätt, köra och hämta dom som jag andas för, och hålla helg.

Jag kanske aldrig blir hel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har alltid vetat att man inte kan se utanpå Hur det känns inuti Jag har alltid vetat att man behöver alla pusselbitar för att bli hel Jag har alltid vetat att man ibland måste räcka ut sin hand och be om hjälp Allt detta har jag alltid veta...

Jobbade ensam idag. Kryper i kroppen. Ser mig över axeln en miljon gånger. Hjärtklappningarna gör det jobbigt. Gör det jag måste. Försöker slappna av. Men jag skyndar. Stress inuti. Nåväl. Blir en helg i familjens tecken. Tacksam. Jag saknar my...

Tredje dagen som jag jobbar endast 4 timmar. När jag kommer hem är jag fullkomligt slut... Väntat 2 långa veckor på att få komma tillbaks till psykologen. Jag sov ifrån tiden idag :( Irriterad över tröttheten. Irriterad över att inte känna mig som ...

  genom livet har jag varit en resande, i många bemärkelser väskan jag släpat med mig har blivit tyngre och tyngre mycket i den har jag aldrig orkat trassla upp vissa saker har jag släpat ur den för att börja reda ut nystan med tryckt tillb...

ett steg fram och sen vad som känns som femtio steg tillbaks...   sjukskriven, låter kanske skönt, men det finns en anledning till att jag är det, anledningen dränerar mig... byten av mediciner, trötthet, yrsel, går omkring och känner mig ful...