Dagarna rusar iväg, 

mer än en vecka har gått sen vi begravde morfar, eller ja, fick ta farväl...

Allt går i rasande fart, trots att jag känner att tiden står stilla *_*

Var små krasslig hela förra veckan, sov för lite, halvt mörbultad på eftermiddagarna, åt dåligt

I helgen kände jag mig som en slagen hjältinna, tempot saknades, febern kom krypandes

halsen kändes som om jag varit på rockkonsert och sjungit för livet

I måndags morse var både jag och Emilio sjuka, 

vi stannade hemma tillsammans

Brydde mig lite om hemmet, orkade inte ta tag i något alls

Tänkte att imorgon, imorgon mår jag nog bättre.

Vaknade idag, kände mig överkörd och backad över :/

Ha, där fick jag för min dåliga självkännedom

Arg på mig själv idag har jag betat av allt jag borde gjort, under helgen och igår

Hemmet börjar nu likna något, och ja, jag mår inte toppen, men inte heller som imorse, huvudvärken verkar vara borta

Imorgon är jag fit for work, 

skulle jag mot förmodan bli sjukare inatt så klättrar jag alltså på väggarna hemma imorgon.

Känslan...

Känslan som besitter mig nu är fortfarande maktlöshet

Ilska, frustration, förvirring

Vet inte varför, vill bara gå ut, andas, pausa,

sätta livet på paus en stund

Få tid att ordna allt jag i mitt huvud vill ordna, medans livet väntar

Barnen börjar bli så stora, herregud vilka underbara om än väldigt jobbiga vissa dagar barn vi har

Att bryta cirklar, att skapa nya hälsosammare vanor

Att bygga stabilare grunder

Lära ut saker man nyligen blivit lärd själv

Det är en utmaning, varje dag

Barnen är, utan tvekan, det viktigaste i livet.