Ibland öppnar jag upp väskan jag bär på
Plockar fram något litet minne. Ett fragment.
Stunden jag pratar om det känns det ingenting alls.
Dagarna går och väskan står där öppen. Saker sipprar ut.
Ofullständigheten växer.
När det ska packas ner igen är det som om det inte längre får plats. Det har vuxit. Jag har vattnat det.

Jag jobbar lite överallt. Idag gjorde jag min vanliga runda på storgatan.
Förbi en tom lokal. Ryktet säger att det varit ett nätcafe sist.
Jag minns en butik som sålde medaljer och puckaler.
Jag minns hur jag brukade gå där och förundras över alla dessa priser.
Drömma om att någon gång bli bäst.
Vinna.
Bli viktig.
Synas.
Det var så ofantligt viktigt att få synas.

Jag blev aldrig bäst på något alls.
Bäst på att vara den bästa versionen av mig själv.
Och det räcker idag.

Men den där väskan måste packas om nu.
Jag har för mycket annat att fokusera på.
Alldeles för mycket.
Känslan av att vila ryggen mot en dörr och dörren plötsligt öppnas.
Man faller handlöst.

Somliga växer upp ofullständiga.
Med tomrum som aldrig fylls.

Det sägs att det är lättare att bygga hela barn än att laga trasiga vuxna.
Mina barn är hela det är jag glad för.