Dagarna rusar förbi...

Jag hinner inte andas, stannar jag upp börjar jag tänka, ifrågasätta och snurra.

Hur vet man att valen man gjort är rätt.

Hur vet man att man vid vägskälen valde rätt, hur vet man att det var här man var menad att befinna sig.

Ett foto på det viktigaste i livet, kidzen, får mig att landa.

Att fortsätta ge dom det som jag aldrig hade.

Den tryggheten och stabiliteten som saknades.

Vetskapen om att vi alltid står brevid eller alldeles bakom.

Tillit till att oavsett hur slingriga vägar vi vandrar på så kan man komma tillbaka.

Modet att välja rätt.

Nu står jag med tomhet, tvivlar på så mycket,

vet också att denna känslan är det som drar mig bakåt, 

som får mig att minnas gamla dagar.

Det blir så stressigt inuti,

saknar att ha hörlurarna i och slipa, 

saknar att ha tystnaden och måla.

Jobbet var nog min flykt.

Bort från mig själv. 

Bort från livet.

Gav mig den tiden jag inte hittade någon annanstans att dämpa ångesten.

Måste hitta tid.

För mig själv och det jag uppskattar.

Orkar inte vara social.

Vill ha tystnaden just nu.

Vill dricka en kopp kaffe vid havet.

Ensam.

Med mina tankar och min musik.

Livet är tungt just nu, 

men jag, jag är inte någon som ger upp.

Traskar vidare, 

mjölksyra bygger muskler, 

trampar vatten,

snart når jag land.

Algun dia...