Det jag inte vågar ta nämna, finns ändå...

En fruktansvärd rädsla, 

mormor, 

viskar fram det, som om det skulle göra mindre ont

Mormor som är så skör. 

Cancer, som om förlusten utav morfar inte var tillräcklig, 

på dagen som skulle varit morfars födelsedag, mindre än ett år sen morfar somnade in,

ska mormor opereras, cancern ska tas bort och förhoppningen om att det inte spridit sig mer tar dö på mig.

Mormor, som redan är trött och skör.

Nu föll tårarna, för första gången på väldigt länge, 

cancer, håll dig borta, låt mormor slippa behandlingar och cellgifter, 

<3

ganska lätt för att hålla mig för skratt just nu

slår numret till försäkringskassan, ljudar fram sjukpenning, knappar in mitt personnummer, får till svar att dom har hög belastning, var god försök senare.

repeterar ggr 5, får samma svar.

så förutom att jag är trött så jag knappt vet var jag ska ta vägen, så ska jag nästa vecka börja jobba på halvtid, och inte ens veta om jag kommer kunna betala hyra och leva denna månaden eftersom dom beslutat sig för att tvivla på mitt mående.

det är ju exakt vad en person med mitt mående behöver *_*

ibland är det ganska enkelt att förstå varför somliga bara ger upp. 

hur som helst, dubblat dosen nu, några dagar har gått, får hjärtklappningar ännu emellanåt, drömmer konstiga drömmar och vaknar helt spänd i kroppen,

samtidigt ska det bli så skönt att komma tillbaks till jobb på måndag, saknar jobbet och kollegorna, tempot, hoppas det ska funka bra.

inbillar mig att om jag jobbar halv dagar, kommer hem och inte vilar, så kanske det blir enklare att sova ordenligt om nätterna.

nu är ju allt bara helt fel.

nej kan inte ens tänka nu, ska ringa fsk igen, oron gnager.