Sitter här och lyssnar till det ljuva ljudet av tvättmaskinerna. Undrar om jag borde tvättat det ljusa först. Eller kanske det röda. Eller kanske inte tvättat alls.

Dom senaste dagarna har jag knappt överlevt. Med en trötthet inte från denna planet och idag en ryggvärk som fick mig att vilja spy. Men. Jag kämpar på.

Igårkväll traskade jag till kyrkogården med dom små. Vi tände ljus för min fina morfar Torsten och skickade slängpussar upp i himlen. Bella sa att hon kände att morfar slängde en tilbaks. Jag kände mest den kyliga vinden och tårarna som brände.

Jag undrar faktiskt. Helt ärligt. Om denna ångest kommer förbli min närmsta vän hela livet.Om det inte finns något som kan bota den.På riktigt liksom dämpa den. Lägga den jävligt latent liksom.

jag är inte bra för mig själv. Jag kan inte pausa och även när jag pausar så körs hjärnan i 190. Kanske borde bli nersövd ett tag.

barnen. Fokus.